Årets skördesituation har medfört att vi på allvar måste fundera över värdet av att föda upp alla kvigkalvar som föds på gården. Även om man har förmånen att ha tillräckligt med foder kan det vara aktuellt att resonera kring vilken rekryteringsstrategi som passar gården, vilka kvigkalvar som skall födas upp och vad det får kosta.
Det finns många anledningar att fundera över vilken rekryteringsnivå gården skall sikta på. Förutom begränsad tillgång på foder är det inte ovanligt att byggnaderna inte tillåter att vi sparar alla kvigkalvar, i alla fall om vi vill erbjuda en uppfödning som ger friska och högpresterande kor. Det tål även att fundera på när kon når sin maximala produktionspotential.
Har vi begränsningar i foder, byggnader och arbetstid blir även uppfödningstiden en viktig parameter.
När vi väl bestämt, en för gården lämplig, nivå för rekrytering kommer frågan – vad gör vi med de kalvar som eventuellt blir över?
Har vi planerat i tid kanske vi utnyttjar de redskap som en genomarbetad avelsplanering kan erbjuda. Här har vi verktyg såsom könssorterad sperma och seminering med köttras. Köttraskorsningskalvar är oftast lättare att sälja (oavsett kön) och genererar ett högre pris. Detta förutsätter dock att du känner din besättning och/eller har ett bra bollplank i din avelsrådgivare.
Det är inte helt ovanligt att vi även diskuterar kalvningsintervall. Ett längre kalvningsintervall ger färre kalvar. Många menar att ”vi har kon för mjölken inte för kalven”. Skall vi definiera högriskperioder i mjölkkons liv, kan vi se att tiden vid sinläggning, kalvning och start laktation ofta innebär utmaningar. Att redan i avelsarbetet ta hänsyn till laktationskurvans form kan lägga grunden för ett sådant resonemang.
Låt oss leka med lite siffror…
Vi tänker oss en ko som producerar 10 000 kg mjölk per år. I besättningen kostar uppfödningen av kvigan 15 000 kr (det är inte ovanligt att vi hittar kvigor som kostar 25 000 kr). Eftersom en stor del av uppfödningskostnaden utgörs av grovfoder kan vi förutsätta att årets uppfödningskostnad riskerar att bli betydligt högre. Kan vi sänka behovet av rekrytering med 10 % innebär det en kostnadsminskning motsvarande 15 öre per kg mjölk i det här exemplet. Om exempelkon lever i en 100 kors besättning har bonden just tjänat 150 000 kr mer per år.
Vi kan även resonera så här…
En exempelgård har ett netto per kg mjölk innan man ”betalat” för rekryteringen på 50 öre. Om kvigan kostar 15 000 kr att föda upp krävs det 30 000 kg levererad mjölk innan vi börjar tjäna pengar på henne – eller med andra ord ca 3 laktationer. En mjölkko i Sverige hinner i snitt ca 2,4 laktationer innan hon slaktas….
Är det möjligt att sänka rekryteringsprocenten? Ja, absolut. Kan vissa av våra kollegor/konkurrenter på kontinenten ligga under 20 % rekrytering i besättningar som producerar 11 000 kg mjölk av god kvalitet per ko och år, borde det finnas potential även på svenska gårdar.
Är det möjligt att sänka produktionskostnaden för kvigan utan att göra avkall på kvaliteten?
Ja, definitivt. Genom att ha ett genomtänkt avelsarbete, en god strategi för foderproduktionen på gården och ett gott utnyttjande av gårdens övriga resurser såsom byggnader, arbete, etc. är det möjligt på de flesta gårdar.
5 punkter mot en ”lönsam” rekrytering
- Definiera gårdens rekryteringsbehov med utgångpunkt från begränsningar i foder, byggnader, skötsel, djurmiljö o.s.v.
- Anpassa ditt avelsarbete efter behovet. Utnyttja eventuellt möjligheter till könssorterad sperma och seminering med köttras.
- Fundera över management med fokus på laktationskurva och uthållighet – här pratar vi både avelsarbete, skötsel och inte minst djurmiljö.
- Föd upp färre men bättre kvigor som har förutsättningar att producera mycket mjölk under lång tid.
- Håll koll på produktionskostnaden för dina rekryteringsdjur – en av de större kostnadsposterna är det hemmaproducerade fodret. Räkna!
